Race report

Förlåt, men det heter faktiskt så! När man återger upplevelsen av ett lopp så gör man en Race report. Det låter kanske lite överdrivet, svengelskt och töntigt men löparbloggar och Instagramkonton har lärt mig det. Så här kommer min, från loppet igår.

0-1 km Det är lite trångt och man springer inte i egen takt i början. Jag drar ut i en liten gräskant för att komma förbi klungor med folk och hålla mitt tempo. Känns bra.

1-3 km Det går lätt. Jag ska inte säga att jag flyger fram men det känns bra i både lungor och ben. Vid ett nedförslut med sväng är alla lila löpare framför mig en imponerande syn.

3-5 km Det är flackt och går bra. Enligt min egen app gör jag en av mina bästa tider på 5 km.

6 km Här börjar det kännas att man sprungit en bit, när det blir svagt uppför och grus så kommer första lilla tröttheten, om än inte farlig. Och jag får en enegiboost: min syster står och hejar! Hon är på konferens och middag med sitt jobb och har gått ut i rätt tid vid värdshuset som vi springer förbi. Jag ser henne, vinkar och gör high five. Kul!

7-8 km En backe upp, lite platt och sedan den där bron som jag tänkt på vid nästan varje joggingrunda i flera månader. Ja, det är jobbigt och går kanske inte så snabbt. Och ja, jag flåsar en hel del. Men det är inte direkt plågsamt utan går fint. Och efter krönet blir det ju nedför.

8-9 km Jag har sett på kartan att vi ska göra en slags rundtur innan vi går mot målet i en park, det visar sig också bli lite nedför mot en fantastisk vy: vatten, träd, ö med kyrktorn och en gammal färja som lägger ut. Jag kommenterar det hela högt…

9-10 km Snart klart, det känns bättre än vid 9 km på förra vårens lopp. Bra. Men min app säger 10 km flera minuter innan mål. Jag har mobilen i handen när jag först inser att den stora svarta bågen nog inte alls är målet. Det svängs åt sidan på en cykelväg och när det drar lite uppför tänker jag ”Nu tog jag slut!”. Flåsar mig upp och fram och springer igenom en slags båge som inte heller är målet. Är trött, det kom jättesnabbt, och fattar inte hur långt vi ska. Jag ser en båge till med en klocka ovanför och hinner småspurta en kort bit. Kommer in och är nästan förvirrad och tveksam: är detta målet? Men ja, alla stannar och går. Jag njöt inte av publiken på sista biten, jag hade inte goa krafter kvar och log inte när jag kom i mål. Men jag kom i mål.

Kanske mäter min mobilapp fel varenda gång jag använder den, vilket är en deppig tanke. Mina 5 km är inte 5 km? Mitt rekord på milen är inte ett riktigt rekord eftersom sträckan inte är en hel mil? Jaja, min ena kompis hade samma resultat med sin app men det kändes bra för oss alla tre som sprang så vi får vara nöjda oavsett.

Och på hemvägen var det så här vackert.

Nu är det alltså avklarat, årets enda lopp som jag anmält mig till. Det var trevligt med sällskap före och efter, det var en fin bana med toppenbra väder och en bra känsla i kroppen. Tiden var ju bra även om det absolut kändes lite snabbare än förra året, vars tid tvärtom visar att det skulle gått något långsammare igår. Kanske blir man lurad av att springa förbi så många den första delen av banan? Förra årets lopp var vi betydligt färre som sprang så känslan blir ju en annan.

På det hela taget: betyg väl godkänt till mig själv.

Rekord i nya brallor

Här står jag i solen och gläds åt nytt rekord på milen. Milen!

Jag sprang ut med en trevlig känsla och vädret var perfekt. Jag tyckte jag var ganska snabb och tänkte att jag bara måste kunna komma under en viss tid. Och kanske under en ännu snabbare? Jag vill dock inte kika på tiden medan jag springer. De sista 800 meterna hamnar jag alltid i att kuta fram och tillbaka på en raka och bara vänta på att appen ska säga 10 km. Det verkar inte spela någon roll hur jag ökar rundan innan vändning eller springer i konstiga krokar längts bort – det fattas alltid mer än en halv kilometer när jag kommer till det tänkta målet. Och för att slippa backar kör jag då lite fram och tillbaka. Trist, men det funkar.

Igår råkade jag trycka på mobilen på slutet så att något annat än distansen kom upp störst i displayen. Jag försöker att inte alls sakta ner när jag fipplar med sådant men visst hade det varit önskvärt att ladda på fullt mot det osynliga målet (ett synligt hade varit trevligt för spurten). Så, jag kommer fram till att jag utan att blinka hade kunnat kapa den sekund som la sig som .01 på min sluttid. Men sluttiden var ändå bra, personligt rekord med god marginal.

Även om skorna inte matchar mina vår- och sommarkläder.

Grönt 


Idag har jag både gått och joggat över den här ängen. Där gräset om ett par veckor kommer att vara lårhögt.

Jag har sprungit intervaller längs vattnet.


1 km jogg hemifrån och sedan 4 x 2 minuters intervall med 1 minut gåvila mellan varje. Då kan man ju passa på att fota.


Det är lite kyligt och mulet men lugnt i vinden och fint för löpning. Precis som igår, när jag ”trailade” lite medan många andra sprang 4.2 mil i Stockholm.

Nu verkar det bli långhelg för killarna som får vara hemma med sin pappa imorgon, själv ska jag jobba. Men ser fram emot ännu en kort vecka. Varmt eller ej.

När stigen tog slut

Vid stugan i helgen fick mina trailskor komma ut på en tur. Jag tog den vanliga grusvägen upp till stora skogen men var förstås tvungen att ge mig av på lite mindre stigar. Den enda nackdelen med en glest befolkad trakt är väl att antalet stigar inte är så stort – hur ofta nöjesgår någon här liksom?

Jag svängde i alla fall in på först en och sedan en annan väg, uppkörda av traktor eller skogsmaskin.

Hjulspåren kändes ganska djupa och smala, det fanns både stenar och grenar på marken och var lite trixigt att springa på. Fort gick det inte. Och sedan fanns det plötsligt ingen väg eller stig kvar! Jag gav mig ut i detta landskap av tallar, mossa och blåbärsris.

Pausade för att fota naturen och min fot, tydligen.

Det är svårt med actionbilder när man är ensam ute med en mobilkamera. Men den lilla pölen med vatten kunde jag fånga, ganska glad över att det inte torkat ut totalt i skogen.

Jag kom snart ut på den vanliga grusvägen igen och sprang den hemåt, så det blev inte så väldigt långt utanför banad terräng. Men det var kul.

Löptider, 4 olika rundor

Jag brukar ju inte lägga ut tider eller kurvor på min träning, men det är lite intressant att se att jag inte längre springer så himla jämnt. Här är förra helgens 10 km med höjdkurvor och ”average pace”.

Sedan sprang jag 6 km i skogen, även om kanske bara hälften är på stig, resten på större grusväg samt ett par hundra meter asfalt närmast hemmet. Märkbart långsammare även om det var jobbigt för flåset.

Jag har inte mätt platta 5 km på länge men här är en runda på asfalt från hösten. Onekligen lite snabbare.

Här skiljde det ändå 50 sekunder mellan den första och långsammaste kilometern, och den sista som var snabbast. 

Och så idag, ganska rejält osugen på att springa men ombytt sedan flera timmar (alltså bara att ge sig ut). Jag tog de 5 km på grus längs vattnet och tog med mobilen för mätning. Jag tänkte försöka ligga på lite och få en bra tid idag. Det lyckades faktiskt!


Ibland önskar jag att jag mätte varenda runda, för statistik och jämförelse, men ofta när jag ger mig ut på en känd tur där jag vet längden, så struntar jag i att mäta. Och pulsen har jag ingen aning om!

Hur gör ni som också springer ibland, mäter ni med någon klocka eller app? Gör ni det för nöjes skull eller för att verkligen hålla koll och kanske även planera träningen utifrån resultatet?

Sol och snö


Vilka dagar vi fick i stugan. Vilket väder!

Lördagen bjöd på sol och snö och systerdotter C hade också anlänt. Det var alltså jag och två unga tjejer på löprundan den dagen.


Jag kom faktiskt inte efter men ville däremot bromsa in för att fota en del. Ni förstår säkert varför.

Trailskorna fick också lite luft.


Och vi kunde fortsätta käka godis efter träningen…


Hemma igen med ensamlöpning på schemat nu, så kan jag tänka tillbaka på de fina rundorna i påsk.

Oväntad vinterlöpning

Tur att tjockare tights och en mössa låg med i packningen hit.


Snöblandat regn fanns med i förväntat väder, men inte 10 cm nysnö.


Snöfall och blåst är inte världens mest lockande väder, men nog ville jag ut med sällskap! Springa rundan vid stugan, från sjön upp i skogen och ut på landsvägen en bit hem.


Spänstig systerdotter på ospårad väg.

Innan vi kom ut där en skogsmaskin hunnit köra. Fotostopp bland vackra träd.


Hennes mamma, min syster, var också med och vi förtjänar verkligen vårt påskgodis nu. Utan att för den skull ha lidit av vädret – det var ju så vackert ute.