Barfotalöpning

När man blir uppgiven över isen här hemma, och lite ledsen över att vi just nu inte har någon snö, så passar jag på att drömma mig tillbaka några dagar. Till min barfotalöpning på stranden i Khao Lak.

Jag älskade stranden mer för var dag men redan första dygnet tog jag på mitt nya Powerlinne och joggade iväg.

Jag fick dock lite skav (det blev en blåsa) under en tå av sanden, så ett par dagar senare tog jag på skor. Min man var med och sprang barfota den dagen och att ha strumpor och skor var kanske inte helt lyckat – här häller jag vatten och sand ur skorna efteråt.

Det var vid den här passagen, som har högre vatten på eftermiddagarna, och stenblock som man måste kryssa runt, som det blev omöjligt att vara torrskodd (bild från promenad en annan dag):

Jaja, skorna torkade ju till rundan sista dagen och jag är nu väldigt glad över dessa minnen från resan.

Sällskap i mörkret

Jag försöker med jämna mellanrum men misslyckas i princip alltid. Men så igår, då fick jag med mig mannen ut på en joggingrunda. I mörker och kyla, på halvsnöiga vägar. Otippat.

Han fick låna min reflexväst eftersom jag hade brallor avsedda för mörkerlöpning.

Bra grej, särskilt om man vill ner från moddig och hal trottoar för att springa på vägens asfalt när det är glest med bilar. Det gäller att synas!

Lilla A har blivit rejält förkyld och att jag kramar honom varje dag samt spenderade ett par timmar i hans säng i natt, det är kanske inte det bästa för att undvika att bli smittad. Men men, jag rör mig i kontorslandskap, på bussar och tåg samt i trånga butiker, så jag kan inte heller skylla på honom om jag blir krasslig och måste hålla upp träningen. Men jag hoppas ju kunna springa barfota på en strand snart.

Planer för helgen?

Mina planer: inga alls. Men det betyder inte helt oskrivna blad under lördag och söndag. För den här familjen kommer helgen att innehålla en fotbollsträning, en ishockeyträning, en tennisträning, ett kalas på hoppland, och var det kanske en fotbollsmatch också? Jag står inte på sändlistan för fotbollslagets mailutskick så min man sköter den biten.

Min egen träning blir löpning och jag funderar på en ny runda. Hellre i natur än på asfalt och kanske en liten bilresa bort, för att få variation. Jag har hittat information om att en sjö som ligger ganska nära oss har väg och stig som går runt. Det låter väl som en trevlig springtur?

Nu är i och för sig sjön väldigt liten så det är bara 5,5 km runt (och mentalt pallar jag inte två varv på samma väg). Men det är kanske en bra start för att ta mig ut på nya marker och inte bara springa nära hemmet?

Utanför min gamla hemstad Karlstad så finns Skutberget, där jag själv mest har badat, men vars motionsspår korades till det allra bästa när två killar reste runt och testade 313 olika spår, minst ett i varje kommun i landet. Mer om det kan du läsa här, där du också hittar topplistan på en Sverigekarta.

Solig lunchlöpning

På onsdagar är det för det mesta pass med Pischa (nyligen prisad som Årets Gruppinstruktör 2018), så även i oktober och november, när senaste inspelningen av Biggest Loser var klar. Men så stod det plötsligt ett annat pass i vårt träningsschema och då tänkte jag att jag kunde skippa det till förmån för löpning. Att komma ut i dagsljus är en bra grej. En kort stund innan lunchpasset skulle börja så visade det sig att schemat var fel och att Pischa visst kör vidare hos oss, fram till jul. Men men, jag hade ju med mig utegrejer och valde en lunchlöpning i solsken.

Njuter av ljuset denna tid på året!

Och även om det inte är vinter i naturen så bet det i kinderna. Här är jackan öppnad bara för att mobilen skulle tas fram och knäppa några bilder.

Så även om jag inte pushat mig på passet inomhus idag, så har jag rört mig och svettats. Och fått frisk luft på köpet. Det blir nya tag med Pischa nästa vecka!

På frostig löparbana

De löpintervaller som inte blev av i lördags, blev istället av i söndags. I strålande solsken och minusgrader. De blåa banorna var täckta av vit frost.

Lillebror tillät mig att gå ut en stund från hans ishocketräning i hallen bredvid. Så det blev lite uppvärmning och sedan 4 x 2 min i högt tempo, följt av något varvs nedjogg.

Snabbt avklarat alltså, men jobbigt ändå. I slutet av de sista 2 minuterna kunde jag knappt andas men den intervallen blev den snabbaste. Och det syns på tiderna att det går snabbare på en helplatt bana än ute i ett löparspår (även om jag undviker backar).

Det var ett bra pass och på ett sätt skönt att springa på bana, men jag skulle inte palla särskilt många varv – det blir för tråkigt! Nästan lika trist som ett löpband. Tur att jag kan välja rundor i naturen till vardags.

Virtuell inspiration

Från mat till träning till bakning (snart). Sticker emellan med ett litet löparinlägg här.

Jag har ju några bloggar som jag återkommer till, där jag faktiskt aldrig missar ett inlägg (har jag inte läst på några dagar så läser jag ikapp). Flera av dem har jag tipsat om förut men nu måste jag ju också tipsa om att Anna, som har den roliga löparbloggen Piggelina, har gjort ett helt inlägg som svar på en fråga från mig. Och det handlar om när hon sprang sina första långlopp; jag undrade om hon var lika lugn då som hon verkar vara nu, när hon utan att blinka kan avverka ett marathon vilken dag som helst.

Här kan ni läsa svaret, om ni gillar löpning, träning och race reports.

För att inte lämna mitt inlägg bildlöst så kommer här en bild från Piggelinas blogg, flera år gammal, men hittad när jag googlade författaren. Snyggt foto, alltså från Anna Nystedt.

Sociala medier när det är som bäst: man hittar inspirerande människor att följa, kan ställa frågor och få svar, lära sig ett och annat. Grymt!

Kompressionsstrumpor

Strumporna som skymtade på löparbild från lördagen är inga vanliga strumpor, utan kompressionsstrumpor.

Jag fick dem av min syster för ganska länge sedan men nu har de äntligen gjort premiär.

Betyget blir bra, med ett litet frågetecken för kompressionsdelen.

Strumporna var sköna, kändes lagom tunna och tighta på foten, och jag gillar att slippa en glipa nedanför brallorna (korta strumpor duger inte så här års enligt mig). Däremot kändes det inte så tight runt vaderna, ska det göra det?

Jag minns när jag som gravid flög med stödstrumpor; de fick man ju brotta av och på, det var svintight! Men det här är onekligen skönare. Har ni erfarenhet av kompressionsstrumpor, s k ”sleeves” eller andra kompressionsplagg? Jag vet att en del använder strumporna EFTER löpning, för att bättre återhämta sig efter långpass.

När jag trodde att jag skulle använda kompressionstights första gången så gick det så här. Men berätta gärna om era ev erfarenheter!