Löpning med och utan skor

Bor man vid en lång och bred strand så blir det såklart barfotalöpning vid havet.

Dock var sanden rätt jobbig att springa i, stundtals riktigt djup och mjuk.

Tur att det var vackert.

Jag lurade med mig mannen ut en dag också.

Vi sprang åt andra hållet än vi brukade promenera, bort från den lilla staden. Här fanns ett pågående hotellbygge och sedan ingenting alls under en bit, medan kustlinjen svänger runt en udde.

Jag tyckte att det blåste där och då, men ser ju på bilderna hur lugnt havet ändå var. Och färgen, alltså wow!

Efter första rundan i sand så tog jag nästa gång på mig strumpor och skor och gav mig ut på gatan.

Den turen såg ut så här på kartan (uppmätt i efterhand):

Fast fram och tillbaka förstås.

Utsikten på den andra rakan, efter hotell och lägenhetshus i början, var ganska beige.

Sand, sand och sand.

Men det var toppen att det fanns en bred trottoar att springa på, så man slapp vara rädd för livet på landsvägen. Två gånger körde jag denna runda och tyckte det var kändes förvånansvärt bra att springa en så till synes tråkig väg. Bra jobbat!

 

På ny mark

Idag har jag upptäckt ny mark på en joggingrunda i hemkommunen.

Barnen tränade fotboll inomhus och jag följde med för att gå ut och springa under tiden. Få lite variation.

Det var ett bra beslut!

För efter ett gäng vackra gamla trähus ovanför sjön så fick jag se mer natur, på stig i regnet.

Jag sprang i 40 minuter men stannade för foton flera gånger.

En lugn, skön, vacker runda. Trots regnet.

Så nu, när jag också varit i ishallen, tvättat, diskat och dammsugit, tänker jag sjunka ner i soffan. Om det inte var för den där promenaden… igår blev den faktiskt av i mörkret.

Den sk rundan

Såklart sprang jag rundan vid stugan i helgen, den 5 km långa turen som vi ofta joggar eller går.

När man tagit grusvägen upp från stugan och sjön så korsar man landsvägen och viker in i storskogen. Men fortfarande på en väg.

Jag tog en lugn och fin tur med tid för fotografering i solen.

Nästa dag promenerade jag med sällskap av man och syster, dock utan solsken.

Nåväl, vi fortsätter. Man passerar snart ett öppnare parti med jakttorn på.

Här kan man ta vänster men där tar vägen sedan slut, det testade jag i somras. Håller man höger så kommer man vidare på rundan, först in i den mörkaste men finaste delen.

Sagoskogen.

Sedan når man grusväg igen och passerar att kalhygge (till höger på bilden).

Man kommer fram till två hus som ligger vid asfaltsvägen, där svänger man hemåt och passerar länsgränsen innan en ganska mastig uppförsbacke (bild från i somras).

Snart kan man svänga in på vår grusväg ner mot sjön igen och så är man hemma!

Dansk strandlöpning

Innan jag visar resten av bilderna från helgen i Värmland så sticker jag emellan med att berätta om en strandlöpning i Danmark i somras.

I det här inlägget nämdes passet, men det räcker ju inte! Inte när jag hade kamera (allså mobiltelefon) med och kunde föreviga en del.

Jag började med den här grusvägen ner från hotellet – som jag också har lovat ett eget inlägg. Några sommarhus fanns på sidorna innan jag nådde stranden.

Sedan joggade jag iväg på den hårda sanden. Suddig bild men den får duga.

Här såg det inte ut att vara så bra att springa i skor.

Men räddning fanns: en fin liten spång (som jag stod på när bilden ovan togs).

Jag vände efter en stund på den nästan helt folktomma stranden, och joggade tillbaka samma väg. Såklart kunde jag inte hålla mig från att ta ett dopp i havet.

Eftersom det var lite stenigt och grusigt en bit på väg hem så lockade det inte att gå barfota, men jag kunde inte torka mig torr och ren om fötterna. Min lösning blev att sätta på bara strumpor (trots fuktiga och sandiga fötter, jag ryser vid tanken) och ta gräsvägen hem från stranden.

Så här joggade jag, upp till hotellet, i strumplästen med skorna i handen. Funkade hur bra som helst! Och jag är faktiskt väldigt nöjd med hur bra jag löser sådana här små frågor och problem som rör det praktiska eller logistiska.

Smutsigt

Fint men smutsigt ute. Milt men blött.

Mina skor hade hållit sig fina i flera månader, men i lördags var det kört.

De ska såklart användas, men lite sorgligt är det att se dem så här.

Jag spolade faktiskt av dem och hoppas att de ska ha färgen kvar, till skillnad från mina orange/aprikosa skor som aldrig blev sig lika efter höstsmutsen utomhus.

Så här blir det, vid svensk uteträning i oktober. Ändå värt det.

I den soliga skogen

En solig skog är aldrig fel. Aldrig!

Inte heller när man rör sig första gången på nästan en vecka, efter feber och magsjuka. Inte när man springer så långsamt så det nästan inte kan kallas löpning, men ändå joggar sin runda.

Det är ännu alldeles grönt, inte höst i naturen här.

Men snart är det oktober och då blir det andra färger på löven. Däremot är ju mossan, granarna och tallarna alltid gröna. Och det älskar jag dem för.