Mer dagsljus än väntat

Ingen sol under dagen och ingen träning före kl 15. Alltså blir det löpning i mörker tänkte jag. MEN. När jag gick ut ungefär kvart över tre var det mer ljust än jag hade trott så jag tog vägen nere vid vattnet (där inga lampor finns).

Vackert, vackert.

Det är såklart ljusare på öppna platser än inne i skog, så det blev inga stigar igår utan bara fram och tillbaka längs vattnet med klippor och träd på ena sidan. Reflexer är bra att ha även utanför bilvägar.

Jag mätte inga tider, körde inga intervaller, hade det bara skönt och njöt av den sista stunden innan skymning. Och tog några bilder.

Pulsen är inte i topp efter en så pass kort och enkel runda men igår hann jag inte ut tidigare, och det var skönt att hinna nå hemmet innan mörkret ställde till det med snubbelrisk. Så, en motionsrunda med fokus på frisk luft och en stund i någorlunda dagsljus.

När vädret gör löpningen till ett lyckopiller

Jag skulle inte springa igår, inte träna något alls. Men när snön hade fallit, mörkret sänkte sig, det var vindstilla och ett par grader kallt, då ville jag ut!

Ser ni hur fint?!

Jag tog en tur vid elljuset, som jag förra året insåg är ganska trevligt så här års. Men med vit och vacker mark, en inte helt mörk himmel, så kunde jag också springa vidare bortanför lamporna. Jag såg flera med pannlampa, både promenerande med hund och som här, ett par löpare som jag hamnade bakom.

Någon lampa behövdes faktiskt inte igår men ska man fota så kan blixt behövas. Ursäkta bildkvaliten nedan.

Jag vill säga tack till skogen och snön, till mig själv och mina skor. Vinterlöpning kan gå sakta, kanske slira litegrann, och vara lite kallt, men samtidigt helt fantastiskt!

Långpass

Det blev ett långpass i helgen, jag skulle springa lugnt, jämnt och fint, inte stanna för att fota. Men. Så fick jag det här sällskapet.

Ett flygplan på vattnet! Det kom först bakom mig, med vrålande motor och det blanka vattnet sprutande längts pontonerna. När det sedan bromsat in, stannat och vänt, så kunde jag inte låta bli att krångla av mig mobilen på armen för att ta en bild från min väg vid vattnet.

En bild till blev det efteråt, när jag i och för sig kunnat jogga nästan en hel kilometer till, hem från stora stranden, men jag var klar med det jag planerat så jag stannade och kände på vattnet, pustade ut och fotade lite.

Det var skymning men gick att få en ganska klar och fin bild på en brygga på vägen hem.

Skorna blir bara värre och värre, man kan inte ens se ursprungsfärgen på ovansidan längre.

Ska man ta med dem in i duschen, med lite Yes och en skurborste kanske?

Jag satte i alla fall distansrekord: 12 km. Jag jobbar mig sakta uppåt men det känns i kroppen efteråt… Stela ben och höfter, jag kan knappt sätta mig på huk när jag kommer hem, och höger knä gör ont en stund. Men nu har jag vilat en dag och känner mig bra!

Dags för reflexer 

Nya tights i kvällsmörkret igår.

Jag slog till på ett par häromveckan och igår blev det premiär då det var mörkt när jag skulle ut på en springtur.

Duggregn men vindstilla, bra springväder.

Så länge man slipper blåst är det bra enligt mig och det lite ruskigare vädret skiljer ju agnarna från vetet.

Inom dykning kallar man de mest soltörstande för cocktaildykare, de kliver inte ner i svenska vatten under höst, vinter, vår (om någonsin). De vill ha det varmt och kristallklart, fina förhållanden. Inom löpning kan man väl kalla dem sommarlöpare, de som inte pallar lite mörker, regn, kyla och snö. Men det gör jag.

 

Dåligt väder – för skorna

Det finns inget dåligt väder sägs det, men jo. För mina ljusa skor var det jäkligt dåligt väder igår.

Det regnade knappt medan jag sprang men smutsigt var det.

Det finns nog inte en ren centimeter kvar på skorna.

Jag spolade av dem i duschen men bara den lösa smutsen försvann, färgen är fortfarande gråsvart. Jag minns inte att några andra skor blivit så här fult smutsiga – hur kan man få dem rena igen?

Mera skog, löpning och lite bad 

I lördags körde jag intervaller, denna gång de gamla 4 x 2minuter. Det är ingen favorit men ibland är det nääästan lockande och fördelen är att jag kan hinna fota i min minuts gåpaus mellan löpsträckorna. Jag valda platta rundan vid vattnet.


Och när jag kände det vinröda ansiktet hetta och badbryggan närma sig, intervallerna var klara och nedjoggen tillräckligt lång – då kunde jag inte motstå.


Inget dyk men ett dopp vid stegen. Strax under 15 grader säger en termometer.

Ganska skönt att ta på vindjackan när jag skulle gå hem.


Och igår sprang jag milen, bra va?! Att jag dessutom sprang den med sällskap och att vi småpratade HELA vägen är ju toppen. Både för trevligheten och för orken. Men. Inte för tiden.

Jag ser nu att bilden är lite suddig men jag stannade faktiskt till när jag tog den, så jag kan inte skylla på farten. Kan inte heller skylla sluttiden på att jag stannat till många gånger.

Det är mental träning för mig att försökta strunta i den tid som syns svart på vitt och är dålig. Jag visste ju att det skulle gå aningen långsammare när man springer och pratar och jag tyckte det var helt ok. Jag ville ju ha sällskap! Men så, när jag tar med mobilen för att mäta meter, så ser jag ju också tiden efteråt. Och konstaterar att den är flera minuter långsammare än vanligt. Så då spricker tanken ”tiden och farten spelar ingen roll, huvudsaken att vi har en bra runda och springer ganska långt”. Suck.

Det är därför klokt att jag ofta inte tar med mobilen, för om det går segt eller tungt så räcker det med att känna det, jag behöver inte se siffror som talar om det för mig. Fokus nu: att det var superbra löparväder och att vi verkligen orkade snacka i 9,5 km innan vi sa hej då nedanför min gata, då jag drog lite raksträcka fram och åter för att komma upp i 10 km.

Jag ska försöka ha sällskap lite oftare och kanske våga mig på den där gränsen att komma över milen. För om man ska springa t ex 12 km är det ju bra om det går aningen långsammare än vanligt, så att man orkar.