Sven-Ingvars, nästa generation

Här står Oscar Magnusson, son till Sven-Ingvars sångare Sven-Erik, som dog våren 2017.

Märkligt nog, kan tyckas, lever bandet nu vidare helt utan originalmedlemmar (Sven-Erik var den enda i ett antal år på slutet). Men då Oscar sjungit och turnerat med Sven-Ingvars länge nu, så funkar det ganska bra att han tagit över huvudrollen på scen.

Ett par musiker hänger med sedan tidigare medan några andra är nya för mig. Men på konsert har jag varit och bra var det – igen.

Sven-Erik fanns med i bakgrunden och saknades, det måste jag säga. Men musiken, historien och kulturen förtjänar att leva vidare.

Sven-Ingvars på turné 2018, ganska otroligt ändå.

Om du vill läsa lite mer om dem så kan du förstås googla dig fram eller söka på Sven-Ingvars här i bloggen, för att se fler av mina inlägg.

Tankar om tragedier

Inte så kul text att börja helgen med, men tankar och känslor kommer ju när man läst att 12-årige pojken Dante hittades död igår. Efter tre dygn kom svaret som ingen ville ha, en total mardröm för familjen. Ett helt otänkbart scenario för en förälder.

Det är fint att se folket samlas, ljus tändas och poliser tala med tårar i ögonen. Men jag tänker också på en nyhet från förra helgen, som inte blev så mycket mer än en halv sida i tidningen just den dagen. En händelse som berörde mig så himla starkt: en bilolycka där en man och en kvinna ”i yngre medelåldern” avled omedelbart, i baksätet fanns ett barn i skolåldern som skadades lindrigt. Fatta att det antagligen var mamman och pappan som avled! Från en sekund till en annan, med barnet närvarande. Överlevande men lämnad utan avsked. Föräldralös. För alltid. Alltså, jag blir både ledsen och ARG när jag tänker på att sådant kan hända. Hoppas att det stackars barnet också får stöd från kända och okända, att ljus tänds och att människor samlas.

Bilder från en runda i Polen

Jag uppskattar mer och mer att man får se så mycket nytt när man springer på semestern. Man måste inte springa långt, men kommer nästan alltid in i områden som man inte annars skulle ha besökt.

Befinner man sig på en plats som känns säker, i detta fall staden Kielce i Polen, så är det bara att ge sig ut! Och svänga in på någon gata som verkar bra.

På denna runda såg jag hönor, blommor, bilar och hus, en träningsanläggning med flaggor från U18-VM, en stor kyrka och en skylt som verkade tala om namnet på nästa ort.

Och upp mot hotellet, längs en lite större gata, fanns det plötsligt ett skogsparti.

Jag sprang aldrig in men tog några bilder i kanten av skogen. Gröna träd och en glittrande liten bäck.

Det hade man inte trott, så nära vårt hotell, mataffärer, bensinstation och bostadsgator.

Den som springer får se, helt enkelt.

Grattis Sverige!

Igår spelade Bella och Sveriges U18-landslag i handboll åttondelsfinal i VM. De var verkligen inte segertippade och när det stod 5-1 till motståndarna Rumänien så tog pessimisten i mig över. Det kändes bättre runt paus men vi låg under med 10-15. Sedan, ja då vände det!

Jag tyckte det var jobbigt att behöva få upp hoppet, jag trodde fortfarande inte riktigt på vinst, och när det stod 18-18 var jag verkligen nervös. De sista tre minuterna vågade jag inte titta men bad min man rapportera vad som hände. Och Sverige gjorde det, de vann!

Bild från handbollslandslaget.se

Här är några citat om min systerdotter (jag kallar henne Bella) på olika handbollssidor på nätet, inklusive en intervju med förbundskaptenen:

”Bella gör en utomjordisk andra halvlek både framåt och bakåt”

”…ledningsmålet krutade planens gigant Bella in för 18–19. Bulldozern Bella gjorde även 19–20 med två och en halv minut kvar”

”Bella kom som ett kraftpaket i attackerna”

Klart man blir stolt. Och glad! Och nöjd över att vi varit på plats i Polen och tittat, hejat, kramat.

P.S. Hon prisades också som matchens lirare i det svenska laget. Igen.

Handboll på schemat

Först (eller, efter frukost, jogg och bad) kom min syster förbi med sin australienska kompis, som jag nog aldrig träffat trots att de känt varandra i 30 år. Kul! Men jag var tvungen att ta på mig kläder… behöll dock bikinin på under en tunika. Varmt, varmt.

Mindre varmt var det inte inne i handbollshallen som vi besökte på kvällen.

U18 damer deltar i en cup och mötte nu Norge.

Kusin I var bra som vanligt.

Hon gjorde flest mål i laget även om hon också fälldes på plan.

Det blev tyvärr ingen vinst idag men laget gås igenom och många spelare och kombinationer testas, inför UVM i augusti. Och dit ska vi, har jag sagt det?

Heja Sverige.

Mycket fotboll blir det

Igår närmare 7 timmar framför TV:n. Herregud!

Men ok, vi åt middag i köket och jag låter en bok eller tidning ta min uppmärksamhet ibland. Med matchen i bakgrunden.

Det är ju så att ju mer man tittar desto mer intressant blir det. Tittar ni?

Jag håller såklart på Sverige och kommer inte att missa matchen kl 16 idag. Vi hejade annars på Ronaldos Portugal, på Spanien, jag gillar de små som Island och Danmark, barnens favoritmålvakt finns i Costa Ricas lag, en anfallare i Kroatiens och sedan är ju min Marcelo från Brasilien. Och just det, Frankrike har både stjärnor och killar vi gillar. Det blir MÅNGA lag att följa och heja på, som ni förstår.

Så, jag följer VM mer än någonsin och hejar först och främst på Sverige.

Men har tippat Belgien som totala vinnare.

 

 

Lite besatt

När jag igår konstaterat att jag inte längre funderade lika mycket på Aviciis öde så kom uttalandet från hans familj där det framgår att han tog sitt liv. Och jag vill bara läsa mer och mer om honom, jag googlar recensioner av filmen Avicii: True stories (som jag såg för någon månad sedan) för att läsa hur den mottogs och beskrevs då. Vad folk tycker nu är glasklart.

Jag får veta att han hade en flickvän som inte tidigare nämnts i media och på hennes Instagram finns numera flera bilder på pojkvännen Tim och ett långt brev skrivet till honom efter hans död. Hon berättar om deras gemensamma intressen, deras kärlek, att hon efter beskedet om hans död åkt till hans hus; legat på golvet i badrummet, tagit med sig lakan med hans doft från sängen. Sådana saker som liksom KÄNNS när man läser.

Och så lägger hon upp ett bildspel med flera bilder på Tim och hennes lilla son. Man ser dem sova – en skärmdump här nedanför – sitta vid pianot tillsammans, man ser pojken sitter på en skrattande Tims mage på en strand. Bland annat.

Jag tyckte det var skönt att tänka att han inte hade barn, för barnens skull – att slippa mista en förälder – men de här bilderna är rörande. Och så finns en film där barnet är ledset när Tim gått ut från huset en dag. Mamman pratar med sonen men han bara pekar och snyftar ”Tim”. Rätt jobbigt att se nu efteråt.

Och så undrar jag en hel massa om självmord. Hur tänkte han och varför? Han verkade glad säger de som träffade honom den sista tiden och han var på semester långt hemifrån. Planerade han att ta sitt liv? Redan innan resan? Eller hur och när togs beslutet? Hur tänkte han angående de efterlevande: mamma, pappa, syskon, flickvän? Förstod han hur livet skulle bli för dem? Bryr man sig inte om man mår så dåligt? Och hur tänkte han kring allt det praktiska? En kropp i Oman, en familj i Sverige, ett hus, en hund och en sörjande partner i USA? Hur tänkte han på dem han träffade de sista dagarna? Visste han mycket väl att den sista måltiden var den sista måltiden? Och skulle han ångra sig om han kunde, nu?

Ni hör ju själva: jag håller på att bli besatt. Så många frågor utan svar.