
När jag igår konstaterat att jag inte längre funderade lika mycket på Aviciis öde så kom uttalandet från hans familj där det framgår att han tog sitt liv. Och jag vill bara läsa mer och mer om honom, jag googlar recensioner av filmen Avicii: True stories (som jag såg för någon månad sedan) för att läsa hur den mottogs och beskrevs då. Vad folk tycker nu är glasklart.
Jag får veta att han hade en flickvän som inte tidigare nämnts i media och på hennes Instagram finns numera flera bilder på pojkvännen Tim och ett långt brev skrivet till honom efter hans död. Hon berättar om deras gemensamma intressen, deras kärlek, att hon efter beskedet om hans död åkt till hans hus; legat på golvet i badrummet, tagit med sig lakan med hans doft från sängen. Sådana saker som liksom KÄNNS när man läser.
Och så lägger hon upp ett bildspel med flera bilder på Tim och hennes lilla son. Man ser dem sova – en skärmdump här nedanför – sitta vid pianot tillsammans, man ser pojken sitter på en skrattande Tims mage på en strand. Bland annat.

Jag tyckte det var skönt att tänka att han inte hade barn, för barnens skull – att slippa mista en förälder – men de här bilderna är rörande. Och så finns en film där barnet är ledset när Tim gått ut från huset en dag. Mamman pratar med sonen men han bara pekar och snyftar ”Tim”. Rätt jobbigt att se nu efteråt.
Och så undrar jag en hel massa om självmord. Hur tänkte han och varför? Han verkade glad säger de som träffade honom den sista tiden och han var på semester långt hemifrån. Planerade han att ta sitt liv? Redan innan resan? Eller hur och när togs beslutet? Hur tänkte han angående de efterlevande: mamma, pappa, syskon, flickvän? Förstod han hur livet skulle bli för dem? Bryr man sig inte om man mår så dåligt? Och hur tänkte han kring allt det praktiska? En kropp i Oman, en familj i Sverige, ett hus, en hund och en sörjande partner i USA? Hur tänkte han på dem han träffade de sista dagarna? Visste han mycket väl att den sista måltiden var den sista måltiden? Och skulle han ångra sig om han kunde, nu?
Ni hör ju själva: jag håller på att bli besatt. Så många frågor utan svar.