I lördags körde jag intervaller, denna gång de gamla 4 x 2minuter. Det är ingen favorit men ibland är det nääästan lockande och fördelen är att jag kan hinna fota i min minuts gåpaus mellan löpsträckorna. Jag valda platta rundan vid vattnet.
Och när jag kände det vinröda ansiktet hetta och badbryggan närma sig, intervallerna var klara och nedjoggen tillräckligt lång – då kunde jag inte motstå.
Inget dyk men ett dopp vid stegen. Strax under 15 grader säger en termometer.
Ganska skönt att ta på vindjackan när jag skulle gå hem.
Och igår sprang jag milen, bra va?! Att jag dessutom sprang den med sällskap och att vi småpratade HELA vägen är ju toppen. Både för trevligheten och för orken. Men. Inte för tiden.
Jag ser nu att bilden är lite suddig men jag stannade faktiskt till när jag tog den, så jag kan inte skylla på farten. Kan inte heller skylla sluttiden på att jag stannat till många gånger.
Det är mental träning för mig att försökta strunta i den tid som syns svart på vitt och är dålig. Jag visste ju att det skulle gå aningen långsammare när man springer och pratar och jag tyckte det var helt ok. Jag ville ju ha sällskap! Men så, när jag tar med mobilen för att mäta meter, så ser jag ju också tiden efteråt. Och konstaterar att den är flera minuter långsammare än vanligt. Så då spricker tanken ”tiden och farten spelar ingen roll, huvudsaken att vi har en bra runda och springer ganska långt”. Suck.
Det är därför klokt att jag ofta inte tar med mobilen, för om det går segt eller tungt så räcker det med att känna det, jag behöver inte se siffror som talar om det för mig. Fokus nu: att det var superbra löparväder och att vi verkligen orkade snacka i 9,5 km innan vi sa hej då nedanför min gata, då jag drog lite raksträcka fram och åter för att komma upp i 10 km.
Jag ska försöka ha sällskap lite oftare och kanske våga mig på den där gränsen att komma över milen. För om man ska springa t ex 12 km är det ju bra om det går aningen långsammare än vanligt, så att man orkar.
