Fotboll och handboll

Det blir inte kossor och fiskar i detta inlägg utan barn och kusin, fotboll och handboll.

Sveriges U18-damer har spelat bronsmatch i VM i Polen idag.

De här killarna kunde inte följa matchen eftersom de själva spelade fotboll, jag kunde se delar av den i mobilen. Tyvärr vann Sydkorea men Sverige, som legat betydligt längre ner på världsrankingen, är nu fjärde bästa lag – grymt bra. Grattis säger vi!

Killarna har också vunnit idag, båda var med och gjorde mål i varsin match som slutade 14-0! Inte så kul resultat men så blir det ibland.

Själv har jag sprungit och sedan badat, det är varmare i vattnet här än i stugan (vi åkte hem igår pga fotbollscuperna). Svalare blir det ju för var dag nu, men man kan fortfarande njuta om man först blivit varm.

Imorgon: skolstart.

Sista dagen

Vädret talar verkligen om att sommarsemestern är slut nu. Mulet, tidvis regnigt och bara 16 grader. Långbyxor åkte på för första gången på minst 5 veckor.

Jag hade tänkt promenera i skogen men det blev löpning längs vattnet istället, 5 ganska så snabba kilometer.

Denna tunnel av träd är alldeles grön medan andra delar av naturen är helt söndertorkade.

Medan jag sprang så fiskade stora A, han tog på mössa och vantar medan jag avslutade rundan med ett dopp…

Badet var skönt förstås, med vatten som var varmare än luften. Och det gäller ju att passa på.

Tack för i år, sommar och semester.

Nu hoppas jag klara mig igenom en arbetsdag med tidig uppstigning imorgon.

Hemmavatten

Kvällsdopp igår, bad efter löpning idag, fiske med barnen.

Första abborren!

Vattnet är fortfarande skönt här men luften är lite sval i vinden.

Värmeböljan verkar vara över och det känns mer och mer som sensommar. Men bada ska jag göra ett bra tag till.

Bada, sprada

Jag brukar skoja om att det är mitt eget sorts swimrun: att avsluta löpningen med bad. Inte så mycket simmande dock, mer ligga och njuta.

Ett etablerat begrepp är annars ‘sprada’, som betyder just att springa och sedan bada. Som ni nog vid det här laget vet att jag älskar.

Även när det inte är så varmt som denna sommar.

Idag kändes det som att jag eftersvettades när jag gick hem från badet – det har aldrig hänt utomhus!

Jag trodde först att det var vatten från doppet som rann ner från håret på överkroppen, men konstaterade att jag nog faktiskt svettades igen direkt efter badet.

Så den här gången fick jag ta en dusch innan jag klädde på mig hemma.

Värmebölja, jo det kan man kalla det.

Solnedgång på stranden

Själva solen, klotet, såg jag aldrig gå ner och det verkar hopplöst att fånga den hemma på berget (måste promenera några minuter för bästa vyn utan elledningar i vägen, och på rätt tid). Men det här var ju ganska fint?

Vi åkte ner till stranden sent på eftermiddagen och två av oss började med löpning.

Platt och fint längs havet, en skön runda som kändes bra i kroppen.

När grusväg på berget bytts mot strandpromenad så byttes även dopp i poolen mot bad i havet. SÅ skönt!

Sedan middag på en restaurang som vi hade spanat in.

Också med utsikt.

Och en Virgin Pina Colada att släcka törsten med.

Det var riktigt härligt att sitta skönt i skuggan, nytränad, nybadad och nyduschad (på stranden). Bara att njuta av kvällen.

Av maten, sällskapet, havet, bergen, den ljumma luften.

Löprunda med utsikt

Igår förmiddag gav vi oss iväg på grusvägen, nedanför huset på berget där vi bor.

Det var lite lutning uppför och nerför men inte så alls farligt backigt; vi lyckades springa längs med berget snarare än upp/ned. Och fotopauser blev det ju en del.

Och ett stopp för att undersöka var den här lilla stigen tog slut.

Nämligen vid ett överväxt ödehus.

Men allra mest såg vi havet nedanför oss.

Och hade en riktigt lugn och skön runda.

Eller ok, de sista minutrarna kändes som brutalt mycket uppförsbacke hem till huset och vi tystnade snabbt, med torrsvidande halsar.

Men vi kommer lätt göra om det fler gånger under veckan.

2 mil!!

Jag sprang inte hela vägen runt viken, hem till vårt hus. Jag sprang inte ens halvmaradistansen 21 km. Men. Jag sprang 20 km! 2 hela mil, rekord med råge!

Vädret var soligt, blåsigt, lagom varmt. Jag fotade inget längs vägen och efter två foton när jag stannat strejkade kameran (skumt). Men på bilden sitter jag och försöker överleva den kramp som kom i höger vad direkt när jag stannade.

Aj som f-n.

Några förbipasserande frågade om jag var ok eller kanske stukat något, det var ju snällt. Jag ringde min man och bad honom cykla till mig med lite vatten, vilket han gjorde. Jag försökte under tiden ta av skorna för att svalka fossingarna i vattnet men när jag rörde högra benet kom krampen igen så jag gav upp…

Jag satt istället helt stilla tills min man kom och hjälpte mig upp. Då gjorde det ont i vaden men krampade inte så jag kunde cykla sakta 2 km hem.

Det var kul med nya vyer en stor del av rundan även jag fick fråga om vägen ett par gånger och snurrade bort några sekunder här och där. Jag fick gå en kort bit runt ett nedfallet träd, på en liten rotig stig i skogen, men annars sprang jag hela vägen. Fort gick det inte men förvånande nog var det inte flås och ork som satte stopp utan just ont i kroppen!

I en nedförstrappa vid 14 km var det riktigt smärtsamt för knäna att gå ner, men gick bra att jogga vidare. Från ca 15 km kände jag av höger vad och kunde t ex inte släppa upp benet bakom mig i nedförslut. Jag blev orolig för både kramp och muskelbristning men försökte hålla i. Och jag lyckades ju, även om det stundtals gick riktigt sakta på slutet. Men sanningen är att jag inte kunde öka alls pga just vaden. Molande knän var uthärdligt men när jag flera gånger nästan knäat mitt i steget för att krampkänning kom, då var jag inte så kaxig. Just därför bestämde jag mig för att inte fortsätta till 21 eller 22 km, vilket jag annars skulle ha orkat på gammal hemtam väg.

Krampen kom alltså på riktigt direkt när jag stannat och jag hade aldrig kunnat spurta på slutet om detta var ett lopp. Nej, försiktiga steg utan någon längning eller höjda knän var det som gällde. Kroppen sa helt klart till att detta var en ovanligt lång löpning. Att under en längre tid öka distansen sägs ju vara smart men det var faktiskt kul att slå till med nästan en dubblering.

Så, heja mig!