2 mil!!

Jag sprang inte hela vägen runt viken, hem till vårt hus. Jag sprang inte ens halvmaradistansen 21 km. Men. Jag sprang 20 km! 2 hela mil, rekord med råge!

Vädret var soligt, blåsigt, lagom varmt. Jag fotade inget längs vägen och efter två foton när jag stannat strejkade kameran (skumt). Men på bilden sitter jag och försöker överleva den kramp som kom i höger vad direkt när jag stannade.

Aj som f-n.

Några förbipasserande frågade om jag var ok eller kanske stukat något, det var ju snällt. Jag ringde min man och bad honom cykla till mig med lite vatten, vilket han gjorde. Jag försökte under tiden ta av skorna för att svalka fossingarna i vattnet men när jag rörde högra benet kom krampen igen så jag gav upp…

Jag satt istället helt stilla tills min man kom och hjälpte mig upp. Då gjorde det ont i vaden men krampade inte så jag kunde cykla sakta 2 km hem.

Det var kul med nya vyer en stor del av rundan även jag fick fråga om vägen ett par gånger och snurrade bort några sekunder här och där. Jag fick gå en kort bit runt ett nedfallet träd, på en liten rotig stig i skogen, men annars sprang jag hela vägen. Fort gick det inte men förvånande nog var det inte flås och ork som satte stopp utan just ont i kroppen!

I en nedförstrappa vid 14 km var det riktigt smärtsamt för knäna att gå ner, men gick bra att jogga vidare. Från ca 15 km kände jag av höger vad och kunde t ex inte släppa upp benet bakom mig i nedförslut. Jag blev orolig för både kramp och muskelbristning men försökte hålla i. Och jag lyckades ju, även om det stundtals gick riktigt sakta på slutet. Men sanningen är att jag inte kunde öka alls pga just vaden. Molande knän var uthärdligt men när jag flera gånger nästan knäat mitt i steget för att krampkänning kom, då var jag inte så kaxig. Just därför bestämde jag mig för att inte fortsätta till 21 eller 22 km, vilket jag annars skulle ha orkat på gammal hemtam väg.

Krampen kom alltså på riktigt direkt när jag stannat och jag hade aldrig kunnat spurta på slutet om detta var ett lopp. Nej, försiktiga steg utan någon längning eller höjda knän var det som gällde. Kroppen sa helt klart till att detta var en ovanligt lång löpning. Att under en längre tid öka distansen sägs ju vara smart men det var faktiskt kul att slå till med nästan en dubblering.

Så, heja mig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s