2 mil!!

Jag sprang inte hela vägen runt viken, hem till vårt hus. Jag sprang inte ens halvmaradistansen 21 km. Men. Jag sprang 20 km! 2 hela mil, rekord med råge!

Vädret var soligt, blåsigt, lagom varmt. Jag fotade inget längs vägen och efter två foton när jag stannat strejkade kameran (skumt). Men på bilden sitter jag och försöker överleva den kramp som kom i höger vad direkt när jag stannade.

Aj som f-n.

Några förbipasserande frågade om jag var ok eller kanske stukat något, det var ju snällt. Jag ringde min man och bad honom cykla till mig med lite vatten, vilket han gjorde. Jag försökte under tiden ta av skorna för att svalka fossingarna i vattnet men när jag rörde högra benet kom krampen igen så jag gav upp…

Jag satt istället helt stilla tills min man kom och hjälpte mig upp. Då gjorde det ont i vaden men krampade inte så jag kunde cykla sakta 2 km hem.

Det var kul med nya vyer en stor del av rundan även jag fick fråga om vägen ett par gånger och snurrade bort några sekunder här och där. Jag fick gå en kort bit runt ett nedfallet träd, på en liten rotig stig i skogen, men annars sprang jag hela vägen. Fort gick det inte men förvånande nog var det inte flås och ork som satte stopp utan just ont i kroppen!

I en nedförstrappa vid 14 km var det riktigt smärtsamt för knäna att gå ner, men gick bra att jogga vidare. Från ca 15 km kände jag av höger vad och kunde t ex inte släppa upp benet bakom mig i nedförslut. Jag blev orolig för både kramp och muskelbristning men försökte hålla i. Och jag lyckades ju, även om det stundtals gick riktigt sakta på slutet. Men sanningen är att jag inte kunde öka alls pga just vaden. Molande knän var uthärdligt men när jag flera gånger nästan knäat mitt i steget för att krampkänning kom, då var jag inte så kaxig. Just därför bestämde jag mig för att inte fortsätta till 21 eller 22 km, vilket jag annars skulle ha orkat på gammal hemtam väg.

Krampen kom alltså på riktigt direkt när jag stannat och jag hade aldrig kunnat spurta på slutet om detta var ett lopp. Nej, försiktiga steg utan någon längning eller höjda knän var det som gällde. Kroppen sa helt klart till att detta var en ovanligt lång löpning. Att under en längre tid öka distansen sägs ju vara smart men det var faktiskt kul att slå till med nästan en dubblering.

Så, heja mig!

Maten

Det var alltså middag med några kollegor igår, vackert och gott, med inspiration från Japan.

Min förrätt var röding med rättika, broccoliemulsion, wasabimajo och sesamfrön.

Det blev fisk även till varmrätt: sojarimmad lax med forellrom (jag älskar de där stora kornen), det fanns olika sorters grönt på sidorna och lite ris under laxen. Mycket gott!

Så nu kan man äta falukorv och blodpudding igen.

Egentid på gymmet

Varsågod och häng?

I det blåa bandet känns chins lätta, i tunnare band är det hopplöst att dra sig upp, och vid stilla, statisk hängträning gör det ont i händerna efter ungefär 3 sekunder.

Jag kör marklyft med kettlebells istället.

Eller gjorde, vid mitt pass på lunchen.

Det är nästan 30 grader varmt ute idag men jag gick ner till vår svala lokal och körde en halvtimmes styrkepass på egen hand.

Aktiv vila: stå på ett ben på balansbräda.

Ibland är det så skönt att skippa hopp och flås, bara lyfta och jobba med armar, axlar, bröst, ben. Jag gjorde inte ens några magövningar idag, det kan man ju göra hemma utan redskap.

Men ikväll blir det ingen mer träning utan ännu en middag med jobbet. Jag kanske serverar några matfoton imorgon!

Varmt igen

Jag sitter ute på altanen, i ganska skuggigt men varmt väder.

Det är förresten min favoritkombination de allra flesta dagar: molnigt men varmt. På vintern är förstås soligt och kallt det bästa men på sommaren, och allra helst i varma länder, ger molnen lagom ljus och ljummen luft istället för att det är knivskarpt och hett.

Barnen väljer shorts varje dag även om vi haft lite kyligare väder.

Och lilla A har fått nya gympaskor när de andra var utslitna till graden av hål genom sulan.

Gammal och ny.

Hans fina New Balance med specialgjutet inlägg ratas (de klämmer) och den nya ortosen ligger oanvänd. Men han har ju inte gått på tå sedan operationen och sjukgymnasten säger att ortosen nu mest är för hans egen skull; att inte bli trött och få ont om man går långt. Vi får se om den kommer på någon gång i sommar.

Målvaktsträning

Ibland står han i mål på träning eller match, och även om det inte är så ofta så vill han gärna träna hemma. – Pappa, skjut skott på mig, lyder uppmaningen då. Mamma kan också skjuta men nej, inte lika hårt eller lika väl placerat.

Men ta suddiga foton på sonen kan jag, när han helt orädd slänger sig efter bollen.

Vet ni hur ont jag skulle få av att landa så här, på en inte helt jämn gräsmatta?

Igår såg vi stor A spela en match med sitt gamla lag, som behövde förstärkas pga sjukdom. Han fick springa och kämpa massor, tränarna beslutade att ta en extra 20 minuters halvlek i denna träningsmatch så det blev 60 minuter totalt. Men han passade mycket, man får ju inte vara självisk, gjorde också både nickmål och frisparksmål. Han älskar frisparkar från det läget (tänk Tony Kroos i matchen mot Sverige…) och jag tänkte att man kanske borde filma. Men den hann jag inte innan bollen satt i nät. Snyggt, det måste jag säga.

Nu är det uppehåll för både fotbollsläger, matcher och träningar vad jag vet, men familjen lär inte komma undan i sommar.

 

Midsommarklänningen

Midsommarmorgon med blåst i kjolen, täckjacka på överkroppen och blött under fötterna.

Min midsommarklänning (den främre nedan) köpte jag i torsdags, lite spontant, på Indiska.

Den är mjuk och skön, lagom lång och har en inte så kort, kort ärm. Det finns alltid mycket blått i butikerna men eftersom jag gillar grönt beslutade jag att den här tunna koftan passar till.

Man kan ha svarta strumpbyxor och använda klänningen även på vintern tycker jag. Så då var det ju ett bra köp.