Sol, dis och tårar 

Bilden är inte tagen i dag och inte hemma (utan i stugan) men det var en vacker morgon som jag gärna hade haft tid att fota nere vid vattnet. Soligt, stilla, lite disigt. Och tyvärr en morgon fylld med tårar då lilla A är så ledsen vid dagislämning nu efter sommarlovet.

Huset, gården, barnen är nya för honom, men organisationen och de egna fröknarna är ju inte det så vi trodde inte att det skulle bli så jobbigt. Men förmodligen bidrar det långa lovet, då familjen varit tillsammans, och att han kanske kommit in i en lite mer orolig fas (han drömmer om inbrottstjuvar varje natt). Så både på kvällar och hela helgen oroar han sig i förväg, frågar otaliga gånger om vi ska hämta honom samt vid vilken tid. Och igår förberedde han mig, som inte haft morgonlämning efter sommaren, på att han skulle bli ledsen, gråta, och sakna mig. Och tårarna började rinna redan innan han klivit upp ur sängen imorse. Stackaren. Vi kramades ordentligt på gården och sedan stod han vid staketet och ropade högre och högre ”Hej då mamma!” samtidigt som han grät. Han var så himla ledsen och liten men verkade ändå lite stursk då han sa hej då istället för att bönfalla mig att stanna. Han förstår väl att jag kommer att åka till jobbet.

Det är skönt att han kan prata om hur han känner och vad han tänker, jag kan försöka stötta honom och vara lite psykologiskt smart. Till expemel bekräftade han vad jag läst hos Petra Krantz Lindgren: att barn kan behöva få vara ledsna utan att vi vuxna tycker att det räcker, och ”nu går vi och leker!”. Han sa faktiskt igår att personalen ”tvingar honom att inte vara ledsen” – och jag förstår ju att det är med goda avsikter de vill avleda hans ledsamhet. Men idag sa jag till en av fröknarna att han önskar få vara ledsen en stund. Så jag hoppas det går bra och går över.

Här är en uttdrag ur berättelsen om hur jobbiga lämningar hanterades:
”Vi önskade hett och innerligt att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje, iver och entusiasm springa in till de andra barnen på avdelningen. I hemlighet önskade jag till och med att hon skulle tindra med ögonen vid blotta omnämnandet av dagis, så där som jag hört talas om att det fanns andra barn som gjorde.

Så en morgon fick jag en ingivelse och frågade min dotter:
– Är det så att du vill vara ledsen när jag lämnar dig på dagis?
– Ja, jag saknar ju dig mamma.
– Skulle du önska att du inte saknade mig?
– Nej, jag vill sakna dig när vi inte är tillsammans.

Och sedan tillade hon:
– Problemet är ju bara att jag inte får vara ledsen ifred på dagis.”

Du kan läsa hela texten här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s