Små barn, små bekymmer?

Nu har vi varit förskonade från mycket men visst kan man tänka att huruvida bebisen sover middag i 30 eller 60 minuter, ettåringen äter banan eller äpple till mellis, inte är så stora bekymmer. Även om det kan kännas så då. Nu har vi istället en 7-åring som har kommit på kant med en av sina bästa vänner och vi mammor försöker prata både med barnen och med varandra. Stora A har alltså varit taskig mot en kompis, och även fått med ett eller två andra barn att leka andra saker och då lämna en ensam. Vilket är allt annat än ok.

Jag slits lite mellan att spontant tycka att mina barn absolut kan göra fel och börja skälla på honom och samtidigt tänka att det kanske ligger något annat bakom. Inte att någon annan är dum eller bär skuld, men att det finns en anledning till att min son plötsligt säger taskiga saker till en kompis som han känt i många år. Det är såklart aldrig ok att göra, och det har han fått höra många gånger, men det kanske blir lättare att få det att upphöra om jag förstår vad det är som orsakar det.

Jag skulle kunna älta detta och skriva flera hundra rader tror jag, jag har redan raderat hälften, men det blir ju inget bättre av. Nu får jag prata med honom igen ikväll och kanske med personal på skolgården som kan hålla lite koll framöver.

Och lillebror var så laddad imorse för att ta med en ”ny” kompis hem idag, men nyss ringde barnets pappa och sa att vi måste byta dag så jag hoppas att barnen själva vet om det nu – annars blir det stor besvikelse när jag ska hämta i eftermiddag. Ändå att betrakta som ett litet bekymmer, I guess.

 

 

2 thoughts on “Små barn, små bekymmer?

  1. Instaology skriver:

    Mm, jobbigt det där, oavsett om man är förälder till ”the bad guy” eller ”the good guy”. En tanke som har hjälpt mig i stunder då barnen (både mina och andras) har gjort tokiga saker är att: ”De är fortfarande små. Det händer ständigt nya saker omkring dem som de ska förhålla sig till, både i skolan, bland kompisar och hemma. Större ansvar, nya aktiviteter och nya kompisar. Nya förutsättningar genererar nya förhållningssätt – och de leder till att barnen testar nya roller.”

    Och då är det perfekt att föräldrar ser det – och reagerar på det. Precis som du gör nu. Har barnen ett tryggt och närvarande hem tror jag att saker ordnar upp sig.
    Men det är helt klart jättejobbigt när man är mitt uppe i det.

  2. A-mamman skriver:

    Tack! Just hur andra vuxna, lärare eller föräldrar, reagerar och hanterar saker känns ganska viktigt, i många sammanhang. Och här har vi goda vänner så det finns alla förutsättningar för att det löser sig bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s